Cilca's

En hjälp eller ej?

Camilla — Thu, 09 Feb 2012 15:44:22 +0000

I samband med mitt arbete (se tidigare inlägg) med att få en lugnare Kan, fick jag tipset om att även sätta in Adaptil (DAP) + Zylkéne. Skulle ha börjat med det här redan för några veckor sen, men jag har inte tänkt köra det mer än 30 dgr för att sen börja trappa ner och om jag börjar nu så får jag ihop det i samband med kastreringen (jag tror absolut inte att kastreringen är någon slags “quick fix” för att få en lugnare hund, för så vet jag att det inte är). Men OM kastreringen skulle ge en något lugnare effekt så känns det bra att inte få något glapp mellan Adaptil + Zylkéne och kastreringen, utan istället köra med allt på en och samma gång.

Om Adaptil och Zylkéne hjälper över huvudtaget? Jag VET att det absolut inte är någon lösning på mina problem, men jag hoppas att det i kombination med alla våra “lugna” övningar/träning kan hjälpa till att dämpa honom ännu lite mer så att vi sen har en något lättare nivå att arbete utefter. Jag har ingen som helst erfarenhet själv utav dessa produkter och vet inte alls om det kommer ge någon effekt eller ej, men oavsett så känner jag att det absolut är värt att prova.

Någon med egna erfarenheter?

Uppföljning

Camilla — Tue, 07 Feb 2012 20:37:16 +0000

Nu har det gått nästan en månad sen vi drastiskt trappade ner på tempot här hemma och jag började föra dagboksanteckningar på precis allt vi gör. (och är som vanligt super dålig på att blogga!!) Det är en lång väg vi har framför oss jag MÅSTE verkligen tänka på varenda steg jag tar när jag har Kan vid min sida för att hela tiden hålla honom på en så lugn nivå som möjligt. Just nu har jag inte alls råd med att “äh idag får han dra i kopplet” eller “det är okej att han leker med en leksak en stund”, för varenda eviga sekund som han stressar upp sig så tar det 100 ggr så lång tid att få honom lugn igen.

Det här jobbar vi bla. med just nu:

Alla promenader sker i extremt långsamt tempo, oavsett om jag har honom kopplad eller lös. Jag dropper mycket godis och jobbar med självkontrollsövningar. Har jag honom kopplad (vilket jag alltid har om jag inte åker till platser där jag vet att det nästan aldrig befinner sig någon annan) så ser jag till att han går lugnt och fint vid min sida i slakt hängande koppel.
Vid möten av människor så ser jag alltid till att jag är mellan Kan och den mötande och försöker att hålla lite längre avstånd så att vi slipper mötas så nära. Hundmöten försöker jag undvika helt och hållet och måste vi absolut möta en hund så ser jag till att vi gör det med ett så pass långt avstånd (ca 10-15 m, lite beroende på möte) att Kan fortfarande väljer att ta godisarna från marken och håller sig lugn.
Jag ser alltid till att han är lugn när vi går ut genom porten så att vi får en bra början på promenaden. Skulle han av någon anledning stressa upp sig så går vi in igen tills han lugnat sig.
Jag väljer att helt avstå promenader om jag av någon anledning är stressad och känner att jag inte riktigt har tid. Det är jätte viktigt att jag är lugn för att Kan ska kunna vara det.
Belönar BARA lugnt med godis, ALDRIG med leksak.
Jag har blivit jätte noga inne med att han inte får svansa efter mig, sätter ibland upp kompostgaller för att han ska kunna befinna sig i ett annat rum utan mig.
Min STÖRSTA svårighet som jag jobbar jätte mycket med är att jag inte ska prata och klappa så mycket på honom som jag gjort tidigare. Istället så sätter jag mig med honom på golvet 15-20 min/dag och bara sitter och smeker och masserar honom så att han slappnar av ordentligt.
Jag åker aldrig till klubben när jag vet att det är som mest folk där.
INGEN får på något sätt hälsa på/leka med/prata med honom så att han går upp i varv. Allt ska ske i största möjliga lugn.

Även om det redan gått en hel månad så tycker jag det är lite svårt att säga hur det går. Jag har verkligen haft fullt upp att analysera varenda steg vi tar och utefter det lärt mig hur jag ska hantera de olika situationerna. Därför att jag har på vägen upptäckt fler och fler saker som jag nog borde undvika och som jag borde jobba med på ett annorlunda sätt. Bla. så låter jag honom då och då (ca 1 gång/vecka) leka med andra hundar som han känner för att han fortfarande behöver den sociala biten som hund. Däremot så har jag upptäckt att det inte alls är speciellt smart att låta honom springa och leka konstant på en 1,5 timmes promenad. Upptäckte det i går när jag och Amanda var ute med Aussietokarna i skogen som då röjde runt som tokar. När vi stannade och stod stilla efter ca 1 timme så la sig både Juni och Carsten ner en stund medan Kan flög runt som en tok och bara skällde. Det är så lätt att bara släppa de i skogen och låta de springa, gå där och prata och inte tänka så mycket på vad de gör mer än att de följer med. Det är just sånt som Kan INTE behöver just nu! Min tanke där är att det räcker med att springa runt i 10 min och att jag sen går in och bryter honom, kopplar upp och verkligen får honom helt lugn och avslappnad innan han får leka en liten stund igen. I början är jag rätt säker på att det kommer ta tid innan han blir lugn igen, men så snart han kommer på att lugn = jag får leka igen så borde tiden kunna trappas ner och att han snabbare lugnar sig. Några andra tankar eller åsikter så berätta gärna!

Jag har också efter de här veckorna bestämt mig för att helt och hållet ta bort all lydnadsträning från klubben och istället åka till klubben och bara sitta på en filt och vara passiva 0ch lugna, göra precis som jag gör hemma när jag smeker och masserar honom för att ge honom ett lugn. Träning med andra hundar blir det ENDAST med Terese, Cecilia och Amanda som alla har hundar som Kan känner väl och som han i träning fungerar ihop med helt utan problem. Annars förflyttar vi nu lydnadsträningen till en lugn miljö där det inte finns några andra hundar som stör.
Åh vad jag längtar till varmare tider när det är skönare att sitta stilla på en filt och när mer folk börjar röra sig ute i parkerna osv.

Små, små saker som har hänt är att han går mycket lugnare och mer avslappnat i kopplet även om det fortfarande är väldigt jobbigt vid de flesta mötena. Han har nästan helt slutat att jaga sin svans, men jag tycker däremot att han istället börjat flåsa en del när vi är inne. Han har i det stora hela något lättare för att slappna av inne och svansar inte efter riktigt lika mycket.

Härliga vinterdag (bilder)

Camilla — Sun, 29 Jan 2012 19:28:59 +0000

Vintern har idag visat sig från sin allra bästa sida, glittrande vit pudersnö i strålande sol <3
Min sambo har inte riktigt kommit på det här med att komma ut och njuta av en promenad i underbart väder och jag ville idag ha sällskap, så Kan och jag tog bilen till stallet där nästan hela familjen befann sig. Det blev en härlig promenad med både pulka åkande barn, lekande hundar & promenerande häst och människor.
Äntligen kom kameran fram och några bilder blev det:

Mitt svarta får

Camilla — Thu, 26 Jan 2012 15:38:24 +0000

Jag verkar helt klart lyckats få det “svarta fåret” i kullen. I morse lämnade jag in Kan hos veterinären då han sen tidigare har en skadad kindtand. De sövde och röntgade för att se om de eventuellt behövde dra ut den, vilket de inte behövde då det endast är en emaljskada. Däremot så upptäckte det att han i underkäken har två mjölktänder kvar och att det även fattas två tänder och att det inte finns några tandanlag där. Alltså så saknas det hela 4 vuxentänder i munnen på min lillmask. Jätte tråkigt, men inte så mycket att göra åt!
Det kommer bli återbesök om 1-2 år för att hålla koll på mjölktänderna som tydligen inte brukar hålla så många år och sen hoppas jag att han slipper vidare besvär med tänderna.

Jag har också bestämt mig för att låta kastrera honom då han i alla fall inte ska användas i någon framtida avel. Eventuellt så kanske detta även hjälper honom att komma ner lite i stress om det nu är så att han har väldigt mycket hormoner i kroppen. Så den 27 februari ryker kulorna.

Idag blir Segrarna 11 månader, bara en månad kvar till deras första födelsedag. Hjälp vad tiden går fort!Kan väger idag 25 kg (1 kg mer än förra månaden) och har förhoppningsvis stannat på 57 cm.

Lösenordsskyddad: Dagbok

Camilla — Thu, 19 Jan 2012 13:55:49 +0000

Detta inlägg är lösenordsskyddat. Besök webbplatsen och skriv in ditt lösenord för att fortsätta läsa.

När ett år har gått..

Camilla — Tue, 17 Jan 2012 20:25:28 +0000

I dag är det ett år sen min älskade Vill lämnade mig. I morse för ett år sen, var sista gången jag fick vakna med honom vid min sida, sista gången jag fick känna honom borra sig nära, nära mig innan det var dags att gå upp. I morse för ett år sen, var sista gången som han låg i hallen och “gnällde” över att jag var långsam ut, sista gången som han kom flygandes rakt upp i ansiktet på mig bara för att påminna om att han fanns. I morse för ett år sen påbörjade vi vår sista promenad tillsammans.. en promenad som avslutades i en mardröm.

I morse för ett år sen gick jag runt i skogen och ropade desperat hans namn samtidigt som jag försökte stänga av ljudet av bilarna från motorvägen som dånade bara en bit ifrån. I morse för ett år sen tog jag emot det mest hemska samtal, ett samtal från polisen, ett samtal som fortfarande ekar i mina öron och gör mig alldeles iskall i hela kroppen. Ett samtal om att “den hund polisen fått in är avliden, påkörd”. I morse för ett år sen gick jag ner i polisgaraget där jag fick se min älskade Vill, helt livlös. Benen viker sig under mig och jag skriker rakt ut! I morse för ett år sen försvann en stor del utav mitt hjärta.

En del utav mig som aldrig någon sin kommer bli hel igen. En del som för alltid kommer bära med den saknad, smärta och oförståelsen över att denna grymma värld allt för tidigt slet dig ifrån mig.

Det finns inga ord tillräckliga för min Vill. Han var mitt ALLT!
Mitt älskade monster, jag saknar dig så. Du kommer för alltid att ha din alldeles egna, speciella plats i mitt hjärta. En plats fylld utav en sprudlande glad och sprallig, monster Vill <3

“Jag fick låna en ängel, som spred sitt ljus i mitt liv i varje andetag. Du togs bort från mig, alldeles för tidigt. Jag fick låna en ängel, för en stund”

Vills Minnesfilm

Lösenordsskyddad: Dagbok

Camilla — Sun, 15 Jan 2012 21:07:23 +0000

Detta inlägg är lösenordsskyddat. Besök webbplatsen och skriv in ditt lösenord för att fortsätta läsa.

Genom blod, svett & tårar

Camilla — Thu, 12 Jan 2012 20:36:37 +0000

Att skriva om det som går dåligt, är jobbigt eller tråkigt är absolut inte roligt. Åter igen så kommer jag på mig själv med att dra mig ifrån att skriva i bloggen därför att jag egentligen inte vet vad jag ska skriva, därför att vi åter igen har hamnat i en utav dessa dalar som är tunga och tråkiga.
Att min hund är helt fantastiskt rolig att träna med, lär sig fort, är positiv, glad och älskar att göra allt som är träning, att han också är ur söt och helmysig, gör att mitt hjärta värms lite extra.
Att han okontrollerat gör utfall, är stressad, alltid svansar efter och ska ha kolla på precis allt, att jag får slita som ett djur vad än vi gör och vart än vi går, gör att det blir tungt i hjärtat och tårarna rinner.
Okej, vi har alla toppar och dalar och självklart känns det ibland lättare och ibland lite svårare, men det är när man kommer till den vägen där man hela tiden pendlar mellan samma topp och dal, då varken topparna eller dalarna blir ljusare, det är då det börjar bli jobbigt. När dalarna kanske till och med sakta, sakta blir djupare, det är då det är riktigt förbannat jobbigt..

Jag tycker att jag hela tiden sliter som ett djur för att få Kan att fungera som en “normal” hund i vardagen. Vad jag då menar är att jag utan oro, ångest och tårar ska kunna gå ut på en normal daglig promenad!

Jag tog hjälp utav B som kom med en massa bra tips och råd och det kändes riktigt bra den första tiden efter att jag träffat honom. Det kändes som om att vi sakta men säkert gick åt rätt håll och vissa dagar kändes det till och med jätte bra! Men även om det gick bättre så trillar vi hela tiden tillbaka till samma dal som vi alltid har vart och trampat i och nu på senaste tiden har det vart trögare att ta sig upp igen och de senaste dagarna har det till och med gått ännu mer utför..
Jag kan inte riktigt svara på vad orsaken till det sämre är, om det beror på att han känner att jag nu när jag är gravid är och/eller beter mig annorlunda (vilket jag själv egentligen inte tycker är speciellt märkbart), om han har ont/är sjuk någon stans, om han bara är inne i en period eller vad det nu kan vara, tankarna är många och oavsett så måste det bli bättre.

Nu har jag istället valt att ta hjälp utav Emelie, som gett mig en plan att jobba efter i några veckor. Den här planen innehåller i grova drag att få ner Kans aktivitets nivå både inne och ute genom långsamt tempo, undvika all sorts lek ett tag, självkontrollsövningar, DAP och träna hundmöten i kontrollerade former, bla.

Jag har även bokat en tid hos veterinären för kontroll av bla tänder, kroppsligt och ev. nå prover vad nu som behövs. Har egentligen inte märkt på honom att han har ont, är hängig eller äter dåligt, så ja det kanske kan verka som om att jag bara är nojig men det känns också skönt att kunna utesluta något sådant.

Jag kommer också att skriva dagbok på precis ALLT vi gör, promenader, träning, hemma, borta mm. i princip vart enda steg vi tar, för att lättare kunna analysera och utvärdera. Jag har bestämt mig för att göra detta både i pappersform och även i låsta inlägg här i bloggen. Varför det blir låsta inlägg beror på att jag ska kunna få hjälp med utvärderingen utav de närmsta som regelbundet träffar Kan och sett hans olika beteenden sen tidigare.
Jag kommer sen regelbundet att sammanfatta mina dagboksanteckningar i ett öppet inlägg så att alla som vill även kan läsa.

Trotts blod, svett & tårar så älskar jag min underbara Mask och tycker att han är en helt underbar hund <3

Rapport

Camilla — Fri, 06 Jan 2012 17:25:26 +0000

Juni, Kan & Carsten vid B-station

Idag har vi för första gången vart ute i skogen och kört lite rapport, tillsammans med Amanda, Juni & Carsten. Skit kul tyckte både jag och Kan :D
Har ju tränat en del budföring med Kan tidigare, så det här med att springa till andra människor är inte helt främmande för honom. Vi började med en sträcka på ca 70 m i öppen terräng där vi båda syntes, körde tre super fina skick med härlig fart och attityd. Det verkligen strålade om hela Kan när han kom på vad “leken” gick ut på och var lika glad över att få springa till mig som ifrån mig.
Vi tog en liten paus och hittade ett nytt ställe att skicka på, en sträcka på 100 m och den här gången precis så att A- & B-station inte såg varandra. Inga problem för någon utav hundarna som alla sprang utan tvekan. Vi skickade 3 skick och valde sen att avsluta när det gick så bra.
Åh vad det är roligt med en hund som tycker det är kul med vad än för arbete vi tar för oss :D

Tanken var att skulle hinna köra lite uppletande också, men precis då ringde Johannes och undra om jag möjligen hade båda nycklarna till bilen.. Och självklart hade jag ju det, så det var bara att avsluta och åka hem.

Rapport ska vi absolut ut och köra mer utav, men kommer nog bara bli för skojs skull, för att varva träningen med något annat då och då.

Utan lyse & i lervälling

Camilla — Wed, 04 Jan 2012 18:16:15 +0000

Igår mötte vi upp Terese & Cecilia för träning på VaBK. Vi möttes av en plan som badade i mörker och inte kom vi åt lamporna så att vi kunde tända heller.
Tur då är att Terese inte bor allt för långt i från klubben och dessutom, precis fått upp strålkastarlampor som lyser upp hennes helt egna lydnadsplan alldeles utanför huset.
Där kunde vi köra ett par ordentliga skick på rutan med hjälp utav target, för att sista gången plocka bort den och skicka utan. Super fina skick med härlig fart och attityd.
Sen blev det lite, lite fotgående där även Terese tyckte att vår träning snabbt gett resultat och att Kan gick rakt och fint nu.
Till sist avslutade vi med tandvisning enligt LKI reglerna. Kan tycker det är lite jobbigt när någon kommer fram och kollar tänderna så där, ryggar gärna bak med huvudet. Så det ska tränas på varje träningspass nu.

Idag mötte vi upp Amanda och Aussiekompisarna i regn och lervälling på SoSu. Det var inte alls mysigt på planen, men träna gjorde vi i alla fall. Eller ja så gott det gick. Upptäckte ganska snart att Kan VÄGRADE att både sitta och ligga ner i leran och gav ganska snart upp mina försök till det. Istället koncentrerade jag mig på fart och attityd till rutan, i inkallningen och till sist hopp över hindret. Allt blev väl lite så där halvbra idag. Kan hade ingen lust till att ge allt i den äckliga leran utan tyckte mest att jag var knäpp som försökte allt vad jag kunde. Vi behöver mer regn och lera att träna i, hur tråkigt det än är!